Självkritiken har oftast ett tonläge. Den kan vara sarkastisk, kylig eller uppfostrande – och den kommer snabbt, ofta innan du hinner reflektera. Många beskriver att den känns som sanning snarare än som en röst bland andra.

Kritiken har vanligen en funktion. Den ska hålla dig skärpt, förhindra att du gör bort dig eller skydda dig från att bli besviken. Att förstå vad den försöker uträtta gör den lättare att förhålla sig till än att bara försöka argumentera emot den.

Bekräftelse. Ett beröm lugnar en stund, men behöver upprepas. Utan bekräftelse blir det snabbt osäkert var du står, och därför kan tystnad från andra kännas som ett omdöme.

Jämförelse. Andra blir en måttstock i allt: kompetens, karriär, kropp, relationer, hur livet ser ut. Eftersom det alltid finns någon som klarar något bättre, ger jämförelsen sällan lugn.

Perfektionism. Kraven höjs för att skydda mot kritik. Följden blir ofta det motsatta av kontroll: uppgifter tar längre tid, blir uppskjutna eller undviks helt, eftersom ett halvbra resultat känns värre än inget.

Skam skiljer sig från skuld. Skuld handlar om något du gjort, skam om vem du är. Den gör att man vill dra sig undan, dölja och inte berätta – vilket är precis det som gör skammen svår att komma ur, eftersom den sällan får möta någon annans blick.

I terapi blir det ofta betydelsefullt att kunna säga sådant högt som du räknat med skulle mötas av avståndstagande, och märka att det inte händer.

I terapin undersöker ni hur kritiken fungerar: när den kommer, vad den säger, vad den skyddar mot och vems tonläge den påminner om. Ni tittar också på vad som faktiskt händer när du tar plats, säger nej eller låter något vara ogjort.

Arbetet är psykodynamiskt, vilket här betyder att arbetet inte stannar vid att formulera om negativa tankar utan intresserar sig för varför de behövt vara så nödvändiga. När det blir begripligt brukar kritiken förlora en del av sin auktoritet.

Hos BraPsykologi möter du Gustaf Jonasson, legitimerad psykolog, i samtal om självkritik, prestation och värde.