Terapin utgår från det du kommer med. Ni börjar oftast i nuet: hur vardagen ser ut, vad som är svårt just nu, vad du önskar vore annorlunda. Ganska snart brukar det framträda mönster – situationer som återkommer, känslor som dyker upp på samma sätt, sätt att hantera saker som en gång var funktionella men som idag kostar mer än de ger.

Psykologens roll är inte att leverera färdiga svar. Arbetet är gemensamt: du berättar, psykologen lyssnar, frågar, tänker med och gör kopplingar som är svåra att se inifrån. Det som händer i rummet mellan er blir också material – hur du berättar, vad du drar dig för att säga, vad som blir känslosamt.

Målet är inte att du ska bli en annan person. Det är att du ska förstå dig själv tillräckligt väl för att kunna välja annorlunda där du idag hamnar i samma sak gång på gång.

Terapi bygger på att du kan säga sådant du inte säger annars. Det kräver förtroende, och förtroende byggs över tid. I början är det vanligt att känna sig iakttagen, att formulera sig försiktigt eller att undra vad som är rimligt att ta upp. Det får finnas – och det är i sig något ni kan prata om.

Det som gör terapi verksamt är sällan en teknik, utan ett samarbete präglat av nyfikenhet snarare än bedömning. Du bestämmer takten. Ingenting behöver berättas innan det känns möjligt.