De flesta som lever med oro har ett välutvecklat inre motargument. Du vet att sannolikheten är låg, att du klarat liknande förut, att katastrofen inte inträffade förra gången heller. Ändå fortsätter det.

Skälet är att oron sällan handlar om innehållet. Ämnet byts ut – hälsan, jobbet, barnen, ett mejl som inte besvarats – medan känslan under är densamma. Så länge man argumenterar mot innehållet lämnas känslan orörd, och den letar upp nästa ämne.

Varje gång du avstår från något som skulle väcka obehag bekräftas bilden av att du inte skulle ha klarat det. Ångesten går ner för stunden och blir starkare nästa gång. Så växer ett liv som är mindre än det du egentligen vill leva, ofta i så små steg att det knappt märks.

Panikattacker och plötslig kroppslig ångest följer en liknande logik: kroppens larmsystem går igång med full kraft, och det blir naturligt att undvika platser där det hänt. En del av arbetet är att göra reaktionen begriplig, så att den blir mindre skräckinjagande i sig.

I terapin undersöker ni när oron sätter in, vad den brukar handla om och vad den håller borta. Ni tittar också på vad du gör för att hantera den, och vad de strategierna kostar. Efter en tid blir mönstret möjligt att känna igen medan det pågår – och det är där något kan förändras.

Arbetet är huvudsakligen psykodynamiskt: arbetet intresserar sig för känslorna under oron och för de erfarenheter som gjort just den här sortens beredskap nödvändig.

Hos BraPsykologi möter du Gustaf Jonasson, legitimerad psykolog, i samtal om oro och ångest.