Många av de svårigheter som ser olika ut på utsidan handlar om samma sak: hur mycket närhet som känns hanterbar. För en del blir närhet snabbt kvävande – när någon vill mer växer behovet av utrymme, och distansen blir en form av skydd. För andra är avståndet det svåra: när den andra drar sig undan blir oron stark och behovet av bekräftelse större.

Tillit hör ihop med detta. Om erfarenheten säger att människor sviker, försvinner eller inte riktigt går att räkna med, blir det rimligt att vara på vakt. Vaksamheten kan ta formen av kontroll, av att läsa in signaler som kanske inte finns, eller av svartsjuka som känns oproportionerlig också för dig själv.

I terapin blir det intressant att titta på vad vaksamheten skyddar mot, snarare än att avgöra om den är rimlig eller inte. Ofta visar det sig att den en gång var nödvändig – och att den nu skapar just det avstånd du är rädd för.

Hur du mår i relationer hänger ofta samman med hur ditt värde är byggt. Om känslan av att vara okej är beroende av att någon annan bekräftar dig, blir relationer både livsviktiga och riskabla. Ett kort svar, en utebliven kontakt eller en förändring i ton kan då landa som ett besked om dig själv snarare än som en händelse för dagen.

Rädslan för att bli avvisad eller lämnad kan göra att du håller igen på det du vill, eller att du testar relationen för att se om den håller. Båda strategierna gör det svårare att bli sedd som den du är.

I terapin undersöker ni konkreta situationer: vad som hände, vad du kände, vad du gjorde och vad du var rädd skulle ske. Utifrån flera sådana situationer brukar mönstret träda fram tydligare än det gör inifrån en enskild konflikt.

Arbetet är psykodynamiskt, vilket här betyder att arbetet intresserar sig både för hur du har det idag och för vad du bär med dig. Terapirelationen blir också användbar: det som sker mellan er i rummet liknar ofta det som sker utanför, och kan därför bli möjligt att titta på medan det händer.

Målet är inte att du ska bli lättare att ha att göra med. Det är att du ska kunna vara närvarande i relationer utan att behöva försvinna eller försvara dig.